I fredags redovisade vi dokumentärprojektet.

Jag började med en tanke om att dokumentera öarna, det skulle heta ”Frikyrkor, folk och fisk”.

Men under resans gång och med hjälp av min underbara lärare Kerstin Hamilton, så blev det ett personligt, utlämnade projekt.

Jag döpte det till ”Mi medicus locus”. Min läkeplats.

Detta är texten jag hade till bilderna.

Andades ut det mörka

tog in allt ljus

Hittade tillbaka

mig själv

valde att leva

Här tog jag ner mina backspeglar.

Jag är jättenöjd med bilderna och med texten.

Det var ett jättekul projekt och det var kul att vara personlig.

Nu är det vidare med nästa projekt. I full fart!

Så, igår fick lilleman sin första vaccinationsspruta.

Vi bara väntar på att han ska bli autistisk och förlamad.

Han dreglade jättemycket igår.

Kan vara en biverkning, eller så är det (dom förbannadejävla) tänderna.

Only time will tell.

Har alla bestämt sig?

Blir det knorrsjuka eller blir det ett litet stick i armen? (Jag försöker rationalisera sticket eftersom jag får ont i magen bara jag tänker på nålen.)

Detta inlägg ägnas helt åt lillprinsen. Vårt livs ljus. Det bästa vi gjort. Lilleman.

Han har gått på förskolan nästan två månader nu och man kan säga att det börjat lossna. Han säger KRAAAAABBBBBAAAANNNNN på morgonen och springer uppför den lilla rampen. Han vinkar glatt när vi går och sedan leker han mest hela dagen. Han är en av de mest matglada barnen, vilket jag bara älskar. När vi hämtar honom så vill han bara fortsätta leka och inte alls gå hem.

Han har fått en kompis som heter Arvid. Dom är ungefär lika gamla och gillar att pussas. Det är jättegulligt.

Utvecklingen går i en rasande fart. Nya ord poppar bara fram hela tiden, vi har nästan lite svårt att hänga med.

Förra veckan började han säga : Kaffe (glatt och HÖGT när Ola sätter på kaffebryggaren), ben (låter mer som beeennn), tomat (går inte att beskriva, men typ, blappapppfrt), tavla, kamera (KAMMMM!) och bäst (uttalas på Gustavianska bajs, därför blev det skoj när Ola skulle lära honom att säga ”Pappa är bäst”…..)

Han har även börjat ropa på oss. Mammaaaaaa??? Pappaaaaaaa??? Frågande liksom. Även katterna får en slev. När vi kom hem från Krabban häromdagen började han ropa Ning-i-na??? när vi kom nära vårt hus och mycket riktigt så kom Nellie skuttandes. Det gjorde nog hans dag.

Det är lite tufft på nätterna, han vill gärna sova på mig. Vi gillar att samsova men det blir lite jobbigt när han vaknar typ 6 ggr på en natt. Men han har varit förkyld nu också så det gör sitt till.

Astman är här och bråkar med oss. Han hackar och väser på morgonen och kvällen, men är jätteduktig när han ska få sin medicin.

Vad mer? Jo han har lärt sig nästan alla rörelser till ”I ett hus i skogens slut” och ropar glatt KORV när man sjunger ”Var bor du lilla råtta”.

Han är underbar just nu, även om hans vilja blir starkare för varje dag som går. När han inte får som han vill sätter han sig på rumpan hårt och ropar AJ!

När han slår sig ska man blåsa på hans långfinger, det spelar ingen roll vart på kroppen han slagit sig, det gör alltid ondast på fingret.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med allt tok han gör, idag när jag dammsug hade han fått nog så han stängde av dammsugaren, gick och öppnade städskåpet och sa DÄ. Han tyckte hellre att jag skulle läsa med honom istället för att dammsuga.

Jag lägger upp några bilder också.

Han gillar kameran igen, ett tag sprang han så fort jag tog i den.

Igår fick Gus prova fingerfärg för första gången. Det var….. färgrikt. Och kladdigt. Och han älskade det!